Kan vi verkligen överleva som individualister?

Tiden har stannat en stund. Utsikten från fönstret visar en snötäckt skog. Ibland går det förbi några.
Jag har hamnat på Sundsvalls sjukhus.
Kan vi verkligen överleva som individualister? Finns egentligen ordet eller är det synonymt med ordet
egoist? Är vi inte alltid beroende av att vara ett kollektiv som hjälper varandra och hur skall ordet
”Tillsammans” bli verkligt om vi inte gör det kollektivt? Ett sjukhus är ett gott exempel på
tillsammans. Våra gemensamma skattepengar som försörjer vården och välutbildad personal som
kan jobba tillsammans med fokus på mig som patient. Människor som kommer från alla kulturer och
är här för att bidra för att hjälpa mig, patienten.
Ute i världen härskar det egoistiska och toxiska ledarskapet. En Putin som ser unga män som ”kött”
som skall vinna hans krig. En lättkränkt Erdogan som avskaffar demokratin och ett ledarskap i Iran
som tycker det är rätt att avrätta sina medborgare. Små män som har problem med sina egon och
med fullt fokus på sina egna maktbehov. Sådana så kallade ledare behöver inte världen.
Regionen får mycket kritik för många saker. Ibland med all rätt naturligtvis. Men i grunden finns här
något att vara rädd om: en kultur som fokuserar på uppdraget, att få mig att överleva. Här kan ingen
vara singelspelare. Med gemensamma verktyg kan personalen samskapa utan större problem.
Om vi ska överleva tillsammans framöver gäller det att avskaffa individualismen. Fokusera på det
kollektiva – vilket inte betyder att alla ska vara likadana- utan det som skapar styrka i grunden för vår
framtid. På den plattformen kan alla vara individer som verkar tillsammans. Individer som har egna
åsikter och viljor men också förmågan att samarbeta med andra. Det fordrar ett demokratiskt
ledarskap där ledaren ser sig som gruppens tjänare.
I mötet med vårdpersonalen hör jag många berättelser och drivkrafter. Sköterskan som kommer upp
från Hudiksvall för att bredda sin erfarenhet av egen vilja. Sköterskan som flyttat hit från Karlshamn
för att skapa ett nytt liv med sin make. Individer med ett kollektivt djupseende och med fokus på mig.
Det är dags att börja prata väl om oss. Om vad vi faktiskt har. Om att Regionen är något att vara stolt
över och just den här veckan räddade den mitt liv. Tack. Om den kollektiva viljan och
samarbetsförmågan som bygger på gemensam kunskap och värdegrund. Det är något att lära ut,
skapa förståelse för och ta efter. Den kollektiva tanken med individerna som ser det gemensamma
bästa. Det är just det som ett regionalt ledarskap bör bygga på över alla organisationsgränser.
Inte tror jag att det är gnisselfritt här och det är många viljor. Men det finns något att lära av och
fundera över.
Jag hoppas att regionledningen tar sig an utmaningen att visa upp vad vi har, inte alltid vad vi saknar.
Något vi kan förändra alldeles gratis är att tala väl om oss. Visa på vad vi faktiskt har och är bra på.
För att därifrån ta oss an våra utmaningar.
Testa att säg något väl om oss idag. Känn hur det känns.