Malin Heimer

Första gången jag medvetet började reflektera över ledarskap som filosofi var när jag hade arbetat som lärare ett tag. Som nyutexaminerad grundskolelärare släpptes jag ut från universitetet och landade snabbt i skolans lärarverklighet. Med mig hade jag en verktygslåda jag under studietiden hade fyllt på med faktakunskaper om naturvetenskapliga teorier och fenomen samt en hel del pedagogiska och didaktiska metoder. Men plötsligt slog det mig, hur gör jag för att komma överens med eleverna om vad det är som ska hända här? Och hur vi ska göra det jobbet tillsammans? Det mesta som jag som lärare hade gjort och jag uppfattat att mina kollegor hade försökt göra hade baserats på idén om att lära ut, men skolan som idé är ju att vara en plats för elever att lära in. Ett perspektivbyte som kräver något annat av ledarskapet än att vara experten som är bäst i klassen, talar om vad andra ska göra, lockar med yttre motivation och sedan granskar och bedömer. Jag letade febrilt i min verktygslåda utan framgång. Där och då började för mig en utforskande resa i utveckling om betydelsen det emotionella och mellanmänskliga i system som till största del består av människor och vi är inte maskiner.

Under årens lopp har jag haft förmånen att arbeta tillsammans med många människor i olika organisationer och kan känna igen mönstret från min observation som relativt färsk lärare i flera av dem. Mer eller mindre omedvetet så finns en särkoppling mellan det yttersta syftet man säger sig vilja uppnå och sättet att ta sig an utmaningar. Det har gjort mig nyfiken på ledarskap och organisationsutveckling utifrån ett historiskt perspektiv. För att förstå, varifrån vi kommer och varför det ser ut som det gör. En insikt är att det verkar bero mycket på vem och vad i historien som har fått bli tongivande. För att ta ett exempel så verkade Mary Parker Follet och Fredrick Taylor under samma tid med väldigt skilda synsätt inom området management, men Taylors har getts utrymme att dominera. Varför?

Vår tids största och akuta utmaning är att tillsammans lösa klimatkrisen. I det behöver vi hjälpas åt att leda varandra. Individer kan göra sin del men vi behöver vara på samma sida tillsammans som ett samhälle, för att gemensamt försöka bromsa problemen våra system skapar och hitta mänskliga lösningar till ett mer attraktivt samhälle inom planetära gränser. Om vi hade haft ett arv där ledarskapets filosofi var mer präglat av Follets synsätt än av Taylors, då kanske vi redan hade kommit längre i det.