Tillsammans

Tillsammans är det ord som jag på senare år har förstått att jag genuint tror på. För mig betyder ordet bland annat gemenskap, skratta och kämpa tillsammans ihop med dialoger för att nå uppställda mål.

När jag funderar vidare så dyker minnen upp om hur vi kompisar pratade ihop oss om hur vi behövde göra för att bygga den där kojan i trädet som vi sedan ska sova över i, hur jag längtade till fotbollsträningar där vi peppade varandra för att orka köra 70 – 20 för att sedan ge järnet tillsammans för att vinna matcher.

Jag hade turen att bli tillfrågad, som 17 – åring, att bli tränare till ett flicklag när mitt knä inte höll för eget spel. Jag kände mig osäker men ville ändå ta chansen att bygga ett lag där tjejer längtar till träningen lika som jag hade gjort. Jag är än idag glad att jag vågade ta den utmaningen – vilka erfarenheter jag fick! Förutom ett gäng tjejer i yngre tonåren så blev jag varse om att man får med ett gäng föräldrar på köpet – ytterligare en utmaning.

Jag hade en stark tro att alla i laget ville vara ”goda” lagkompisar och när den tryggheten fanns då skulle vi också vinna matcher. Det var en stor spännvidd mellan spelarna, några hade spelat fotboll länge medan några hade i stort sett bara sett en boll.

Jag fick gå Steg 1 utbildning för att lära mig olika övningar men jag kände att det behöver finnas något mer för att få känslan av ett VI. Många frågor snurrade i mitt huvud: hur ska jag lära mig att förstå vilka drivkrafter varje spelare har? Hur ska ge förutsättningar så att tjejerna ska lita på varandra och våga prova att skjuta ett vristskott, misslyckas och ändå tycka att det är roligt?

Det var krävande funderingar eftersom jag var ensam tränare. Mina tidigare lagkamrater fortsatte ju självklart att spela med sitt lag och hade inte alls intresse av att lyssna på mina tankar och frågor. Plötsligt kände jag mig lite utanför fast jag själv hade gjort valet. Tog det för mycket tid och energi från skolan? Ska jag be att någon annan tar över laget?

I samma veva så var det flera av spelarna som började att komma tidigare och stanna kvar efter träningarna eftersom de ”bara” ville träffas och umgås. De här spontana ”kring-grejerna” gav mig signaler om att vi var på rätt spår och jag ville vara med och ge förutsättningar till att denna kraft skulle få fortsätta att växa.

Jag inser att min övertygelse för 40 år sedan fortfarande är min drivkraft. Jag har haft ynnesten att få vara ledare i arbetslivet både inom offentlig sektor, privat sektor, stor organisation, liten organisation, stabilt läge, nystartsläge och även situation för nedläggning.

Vi är alla ”bara” människor som i grunden vill ingå i ett sammanhang där vi tillsammans skapar dialog och ger varandra förutsättningar att vara vårt bästa jag. Ledaren har ansvaret att visa en tydlig riktning och vilka ramar vi ska förhålla oss till, visa sin övertygelse, våga fråga och våga lyssna, utmana och finnas till hands.

Ibland tycker jag att vi krånglar till det lite väl mycket med alla etiketter vi sätter på personligheter och typer av ledarskap som ger framgång osv. när vi ofta har tillgång till information alldeles i vår omgivning.

Jag önskar att vi mitt i all prestation och leverans tar oss en stund och är nyfiken på hur andra ledare/medarbetare tänker, känner och resonerar. Att vi tar oss lite tid att lyssna in vilka drivkrafter, rädslor och erfarenheter andra har att bjuda på. Vi alla har mycket att lära men vi har också ett ansvar att bjuda på erfarenheter både när något har gått bra och när jag har gått på ”pumpen” (släpp prestigen!).

Jag är glad att jag fick gå den där Steg 1 utbildningen för att få struktur på träningarna så att det skapades ett lärande och jag är glad att jag hade mina funderingar kring det sk ”lullullet” för då vågade jag utmana både mig och spelarna. Vi vann många matcher och det var så klart roligt där och då men det som värmer i hjärtat allra mest är när jag ser att många av spelarna är vänner än idag. Kanske fick jag vara med och så ett frö till dessa vänskaper och då var det värt varenda minut. TACK alla föräldrar som hade tillit till mig när jag testade helt andra övningar än att skjuta bredsidor – det gav mig modet att fortsätta att vara nyfiken på ledarskapet och att TILLSAMMANS är något kraftfullt.