Maria Oldenmark

Vilket val gör vi?

Vi deltar i utveckling och hanterar trender och utmaningar hela tiden, det är som en terräng vi navigerar i. Det kan handla om utbildningsklyftor, säkerhet, energipolitik eller förändrade ekonomiska förutsättningar. Jag har funderat över vart vi vill gå och vilka vägval vi gör själva. Kan vi skapa en bättre framtid och vilka får vara med? Har vi makt att påverka och att bygga samhället tillsammans? Kan vi leva gott och räcker det till fler?

Jag arbetar som kulturchef och får i mitt arbete möjlighet att möta så många människor som tar initiativ, skapar hopp och bygger vidare. Jag är tacksam. Jag tänker också att vi har ett viktigt ansvar.

Vi pratar ofta om att det finns kraft i kulturen. Vad menar vi egentligen?

Kultur skildrar ofta mänskliga dilemman och viktiga vägval. Många konstnärliga verk handlar om att reflektera eller måla upp scenarier ur vår samtid eller historia, så att vi förstår på djupet. Vi kan uppleva andra människors svårigheter, utan att gå igenom det själva. Vi kan se sanningar om oss själva och hur vi bygger vår självbild och verklighet. Här finns en möjlighet för människor att växa ur en alltför trång form och att bestämma sig för att försöka något nytt.

Här finns en nyckel som vi borde hitta och använda. Jag är nämligen övertygad om att vi behöver en gemensam väg och framtidstro i vårt land, och i vår värld. Just nu ser vi tendenser av splittring och misstro. Grupper som vill separera och som står långt ifrån varandra stärks av att öka den här misstron. Men det är i en annan riktning vi behöver gå.

Vilka är ”vi” och vilka är ”de”?

Vi ser just nu en slags förtroendekris i vårt land, där förtroendet för Sveriges politiker är lågt bland vissa väljare, trots att det är folket som väljer. Hur hamnade vi här, och hur skapar vi en framtid där fler känner förtroende, mening och delaktighet?

Jag har tänkt en del kring det vi kallar polarisering och klyftor i samhället. Det är i mina ögon många utmaningar som har utvecklats på grund av de här klyftorna och våra olika förutsättningar. Problem som vi oroar oss för idag, beror på att är mer intresserade av att tala om ”de” än om ett större ”vi”. Detta trots att vi vet att vår värld behöver att vi agerar tillsammans.

Redan i uppväxten finns det stora skillnader. Klyftorna handlar inte bara om olika skolor eller bostadsområden. Vi har jämlikhetsmål, möjlighet till vuxenutbildning, studielån och goda arbetsvillkor jämfört med många länder. Ändå kan människor som växer upp ganska nära varandra ha väldigt skilda förutsättningar. För mig, mina kollegor och vänner, var det möjligt att studera och att söka meningsfulla och utvecklande jobb. Det är självklart att vi kan vara med och påverka genom att analysera vår samtid och att delta i skrivandet av planer för framtiden.

Det är inte självklart för alla.

Vad gör vi nu?

Vi har alla ett ansvar och en del i att klyftorna djupnar. Vilka känner sig kallade till våra dialoger och svarar på remisser? Är det självklart och enkelt att vara del i våra sammanhang? Det krävs ganska mycket för att våga göra nya saker, även om det bara är att anmäla sig till en kurs, gå på vernissage, eller att vara med och påverka genom att delta i en dialog. Erbjudandet finns, men hur många känner sig kallade? Vi kan nog reflektera lite mer över de sammanhang som vi väljer och arbetar i. Vågar jag gå utanför min ”bekväma zon”. Är alla lika värda i mina ögon, oavsett hur de uttrycker sig, vad de kan och vad de gör? Möter jag ens personer utanför min ”filterbubbla”, eller är de flesta jag träffar ganska lika? Om jag ser ner på personer som inte har haft samma förutsättningar, och deltar i att utesluta andra, vilken framtid bidrar jag då till?

Det är självklart att vi behöver strida för likvärdig utbildning och möjlighet till livslång utveckling. En politik som utjämnar situationen för barn oavsett föräldrarnas inkomst, är viktigt. Men hur motverkar vi hinder som är mer osynliga? Det finns möjlighet att sätta sig på skolbänken senare i livet, men det är ett stort steg. Att söka sig till teoretisk högre utbildning är kanske ännu större.

Det är då vi behöver de där nycklarna. Det som tar oss över hinder och öppnar möjligheter. Jag tänker på det som en konstnär i vårt län beskrev, ”när det plingar till i ett barns ögon”. Hur tänder vi hoppet hos fler, och hur tar vi tillvara på det? Möjligheten att utveckla sin egen identitet och förverkliga sina drömmar får inte vara ett privilegium bara för vissa unga. Känslan av jag har något viktigt att göra, och att vi bygger framtiden tillsammans, det är kanske det största privilegiet.

Vi behöver lyssna till unga i olika situationer och till vuxna i deras omgivning. Då kan vi ge fler möjlighet att påverka när de växer upp. Det är min övertygelse. Vilken är din?