Handbroms istället för överväxel

Det går fort nu. Jag tror vi alla känner det. Den tekniska utvecklingen når nya höjder, omvärlden förändras i en rasande takt, komplexiteten ökar, liksom medvetenheten och förväntningarna. Och mitt i allt detta står den lilla människan med den uråldriga hjärnan och försöker hänga med. Vissa av oss också i egenskap av ledare med allt vad det innebär.

Är då lösningen att jobba mer, springa fortare, komma till lösning snabbare och att höja kraven? Jag tror inte det. Även om just det kanske är den reflexmässiga reaktionen, den första tanken som dyker upp och också det som många av oss faktiskt gör. För vi måste ju skynda oss att lösa problemet, fixa budgeten, slutföra affären eller vad det nu handlar om och tid är ju som bekant pengar. Jag tror dock på det exakt motsatta, att i det läget våga dra i handbromsen.

Vad skulle hända om vi, när det är som mest intensivt och stressat i ett möte, tar en kvarts promenad och återsamlas efter det? Skulle vi fatta sämre beslut? Vad skulle hända om reflektionstid var obligatorium i kalendern i våra organisationer? Skulle vi göra samma fel om igen eller hinna lära av de gamla?

I ett program för ledarskapsutveckling härförleden blev jag och mina kollegor uppmärksammade på tidsutrymmet mellan stimuli och respons. Någonting händer, den som är ansvarig pressas att göra något eller komma med ett svar snabbt. Frestelsen i det läget är ofta att genast svara eller agera. Just där, mellan stimuli och respons, finns ett utrymme och ett val att faktiskt ta sig tid, istället för att snabbt respondera eller springa på lösning. För om vi ska vara ärliga, så har vi ofta några minuter, timmar eller ibland till och med dagar att spela med. Om tidsutrymmet används klokt, så blir troligtvis svaret eller aktiviteten vi kommer fram till bättre och mer genomtänkt.

Så nästa gång det går fort och pressen är hög, skippa att lägga i överväxeln och våga dra i handbromsen istället och se vad som händer.