Från förstånd till förlåtelse: Människans roll i en AI-tid

Vågen av AI-baserade tjänster rullar över oss, många har svårt att hinna med att förstå hur AI kan hjälpa oss att avlasta, analysera, strukturera och vara kreativa på effektivare sätt. Det bidrar till stress och otillräcklighet, och risken är att vår syn på AI stannar där, som endast ett kognitivt verktyg. I själva verket har AI redan klivit in i våra känslomässiga rum! Det är inte längre bara en plattform för tänkande och produktion, utan också en arena för våra allra mest privata tankar och känslomässiga basbehov.

För bara några år sedan var det science fiction, men idag skapar människor vänskapsband med sina digitala partners, söker och får tröst och allt fler blir kära i sina AI-botar. Visst kan det kännas tragiskt, en skugga av vad riktiga relationer kan erbjuda, men samtidigt speglar detta också en ny sorts närhet – en kontakt bortom våra geografiska och biologiska gränser, en slags relation med en entitet som alltid lyssnar, aldrig dömer, och aldrig lämnar. Tänk om den enda kontakt en människa har i sin vardag, en som verkligen lyssnar, förstår och hjälper en att sortera bland tankar och känslor är en maskin med ett talande gränssnitt?

Det finns många positiva möjligheter när en nyfiken och lyhörd lyssnare finns i din dator eller din telefon, men det finns också risker och negativa konsekvenser. Starka signalsubstanser utsöndras i mötet med en chattbot. Dopamin, oxytocin och serotonin skapar en stark häxbrygd av positiva substanser, som gör att vi vill komma tillbaka. Igen och igen. Flera uppmärksammade fall har visat på farorna med överanvändandet av AI-baserade samtalsstöd, främst hos unga människor som är mer sårbara. Det gör att vi behöver reflektera över vårt användande, likt det planlösa surfandet på sociala medier, och dessutom vara uppmärksamma på våra barn och ungdomar.

Den djupare frågan som kvarstår är dock spöklik i sin enkelhet. Om våra emotionella basbehov – uppmärksamhet, lyssnande, förståelse, acceptans, tröst, närhet och kanske till och med kärlek – kan mötas av en AI, vad behöver vi då varandra till? Vad återstår för oss människor att ge varandra i konkurrens från en alltid närvarande, outtröttlig samtalspartner?

Vägen framåt är att se verklig mänsklig kontakt som något mer. Vi blir inte till enbart genom att bli sedda, hörda och förstådda. Det är i mötet mellan våra livsberättelser, våra ofullkomligheter och vår gemensamma vilja att acceptera varandra precis som vi är. För att vi ska nå dit behöver vi dela det som egentligen är omöjligt att dela, våra inre upplevelser av hur det är att vara människa. Hur det är att vara jag.

AI kan erbjuda oss sällskap och kanske bota vår ensamhet, men den kan inte berätta sin egen historia. Den har inte gjort misstag den skäms över, upplevt konflikter och traumatiska upplevelser. Den har varken haft barn eller varit en dålig förälder. En annan människa kan, genom sina unika upplevelser och tankar, spegla aspekter av våra egna liv som vi kanske inte själva sett. Relationen med dagens AI är obalanserad, då AI ger oss det vi behöver utan att själv behöva något tillbaka. Men för en balanserad relation behöver vi också själva uppmärksamma, förstå, acceptera, förlåta och älska andra. Vi behöver bli arga, ledsna, svikna, lämnade, och vi behöver reda ut konflikter. Vi behöver försonas. Vi behöver utmanas i vår moral och känna stolthet när vi lever efter våra värdegrunder. Vi behöver helt enkelt mötas på ett djupare plan!

Vi behöver gå vidare från att vara varandras assistenter och produktiva hjälpredor för att lösa komplexa problem, det kommer våra AI-verktyg att lösa. Vi behöver istället mötas och stötas som människor, reflektera och prata om vad det innebär att vara människa, och därigenom utveckla vår medvetenhet och vår mänsklighet på djupet. Till detta behöver vi mötesplatser, vi behöver tid, vi behöver förebilder och vi behöver mod. Vi behöver lyfta blicken från tangentbordet och se in i en annan människa!

Det är framtidens ledarskap.

Peter Axelsson