Tid att leda – tid att ledas

Vi upplever världen som alltmer komplex. Samband mellan handling och effekt blir svårtolkade. Och i det myller av aktörer som är med och bygger samhället samsas både de med goda intentioner och avsikter, de som inte egentligen står i kontakt med ett tydligt syfte för verksamheten och de som medvetet vill skada samhällsbygget med tvivelaktiga avsikter. För oss samhällsbyggare i offentlig sektor är detta en utmaning.

Komplexitet triggar förenklingar. För att kunna tala om verkligheten skapar vi modeller, organisationsscheman, pilar och gärna smarta mål. Indikatorer med målnivåer ska vägleda oss som chefer att fokusera och rikta kraft i en tydlig riktning. Därefter står politik, revision och medborgare redo med ansvarsutkrävandet. Har vi verkligen nått målet, har nog många pinnar räknats in i fållan för att signalera grönt? Har rutinerna följts och har var och en hållit position? Har nog mycket verksamhet uteblivit för att skapa en positiv ekonomisk avvikelse mot budget? Om inte, utkräv enskilt ansvar.

Med denna enkla trollformel förvandlas ledning och styrning till en strukturerad snuttefilt att hålla sig i när komplexiteten tränger sig på. Men skapar det goda effekter för de som vi är till för – medborgare, företag och besökare? Svaret är nej. Vi skapar rädda organisationer som inte utgår från att skapa värde för de som vi är till för, det egentliga syftet med verksamheten förfulas till förmån för indikatorer som det går att räkna på och rutinbeskrivningar som ska följas. Operationen lyckas men patienten dör, så att säga.

Men alternativet finns där. Efter att ha prövat att utveckla offentlig verksamhet med hjälp av systemsyn och utifrån ett tydligt syfte – vad, för vem och varför finns organisationen till? – kan jag konstatera att komplexiteten kan göras till utgångspunkt för verksamheten. Om man rensar i målfloran, tar bort mått som mål, minimerar styrdokument och istället styr på syftet händer något. Stolthet uppstår, det talas om verksamheten utifrån dess syfte och funktion i samhället. Helt plötsligt är det inte viktigt att fastställa att någon enskild är ansvarig för precis en önskad eller oönskad effekt. Förståelsen finns där att vi alltid måste eftersträva samhällseffekter som går genom, via eller tillsammans med andra aktörer.

Analys, dialog och lärande ersätter det allt för stora fokuset på ansvarsutkrävande. Nyfikenheten på hur man skapar värde för den man är till för görs till utgångspunkt för verksamhetens utveckling. Det skapas tid att leda, och att ledas.